Ja, så hette showen som vi var med i i lördags. Det var riktigt kul, men jag blev supernervös ungefär 30 minuter innan showen började. Vet inte varför, men lite nervös ska man väl va antar jag.
Jag valde att vara första numret, det var ett litet intro först. Jag hade ingen aning om hur Harry skulle hantera all publik, alla lampor, alla människor som var överallt och även allt ljud.
Vi hade tänkt göra en storstilad entré, när vi blev uppropade av Kalle så skulle jag släppa Harry så han skulle springa in och hoppa upp på scenen. Det gick skitbra när vi övade… Men Harpan tyckte nog att allt blev lite väl jobbigt så han valde att gömma sig bland publiken. Hahahaha, jag hittade honom knappt. Som tur var så kom han fram när jag skramlade med godisburken.
Så alltså, inte alls den start jag hade tänkt mig. Men sen flöt allt på bra, lite små missar här och där, men inget man tänkte på som publik kan jag tro. Han fick spontana applåder över sitt sluttrix, att stå på händer. Jag valde att göra det med Kalle, blev lite roligare då. Jag var superstolt över Harpan när vi var klara!
Duktig hund, som nu kan lägga till ytterligare en grej till sitt cv. Harry är en mediakåt kille. Han har ju varit med i NA, på en helsida, när han tog sitt championat i Askersund. Han var med i SVTs program ”Huset fullt av hundar”, som agilityexpert. Han har varit på framsidan på lokaltidningen på Åland, plus en helsidas reportage i tidningen. Och nu då, i en show arrangerad av Örebro Länsteater. Undrar vad nästa grej ska bli…
Mattes stjärna! Alla dagar!
Det ska gå att se showen på nätet. Gå in på cineplay.se, där ska du skapa ett konto. Om du inte vill skapa ett konto kan du använda mitt, användarnamn herrharry och lösenord harryhilja1. Det kanske inte fungerar riktigt än, men kommer att göra det under de närmsta dagarna.
Vi är första numret efter introt, men det kan vara värt att kika på resten av showen med – det fanns några guldkorn! Den är ca 3 timmar lång.
Han är en av mina största kärlekar här i livet. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Trots att han gång på gång gör mig irriterad och frustrerad. Men de där stunderna när man känner att man vill spricka av stolthet, när man klarat av något man aldrig trodde var möjligt, när man hör den nöjda sucken när han lägger sig ner tätt intill under täcket, när man bara pekar och han gör, när när han får mig och andra att skratta eller när man ser hur andra människor njuter av hans närhet – det är de stunderna som betyder mest!
Vi ska vara med i en show på lördag. Biljetterna är slutsålda. En fullsatt lokal, starka lampor, fyra filmkameror, en scen och mitt i allt det där ska vi vara. De ville gärna ha med en hund i showen och vi blev tillfrågade efter att Åsa tipsat om oss. Vi kan ju egentligen bara lite småtrix, inte alls så där häftiga freestylemoves som många andra kan.
Men vi gör vårt bästa och visar lite trix. Harry var på sitt allra sötaste humör på repetitionen och det kändes som att de som planerade kvällen var nöjda. Det vi ska visa är när Harry städar (läs kastar runt på leksakerna), pinschern i lådan (han ska få plats i tre lådor, som blir mindre om mindre), handstående (Harry ska ställa sig på framtassarna mot en av arrangörerna, roligare än att ställa sig mot en vägg) och lite småtrix som puss, pang, slalom mellan benen och snurr.
Det ska filmas av Nerikes Allehanda och jag kommer att ge er länken dit förstås. Men nu vet ni vad ni har att förvänta er, inga stordåd alltså. Men jag tror det blir bra ändå, för det är min finaste Harrykille som ska göra det!
Det var ingen större överraskning att de som inte uppskattade filmen var uppfödare och de som använt sina hanar/tikar i avel. Det finns dock ett fåtal uppfödare som faktiskt vågade säga att de gillade filmen och som förstår budskapet! Och det finns ett fåtal uppfödare som kan diskutera filmen med en bra ton och som försöker förstå. All heder åt dem!
Det pågår livliga diskussioner på en grupp som heter ”Pinscher i Sverige” på Facebook. Fram till igår var gruppen öppen för alla, igår stänges den och är numer sluten. Jag tycker det är tråkigt, för det kanske är fler som vill läsa diskussionen. Över 140 inlägg har det blivit och det skrivs fler hela tiden.
Men den här filmen har ändå fört mest positivt med sig. Jag är överväldigad över vilken fin respons den fått, både från pinscherägare och andra hundägare. Jag blir samtidigt oerhört sorgsen, för den här videon har fört med sig att fler nya pinscherägare har vågat berätta om sina pinschrar som de tvingats ta bort på grund av samma problematik. Dvs ytterligare pinschrar att lägga till listan av avlivade pinschrar. Dessutom har fler berättat om sina upplevelser av pinschrar som bits.
Jag tror fortfarande på filmens budskap, trots att ”motståndarna” påstår att den gör mer skada än nytta. Jag tror fortfarande att filmen kan vara en tröst för många som kämpar med sins pinschrar därute. De får reda på att de inte är ensamma, att det finns någon som bryr sig. Jag hoppas bara att de som verkligen behöver förstå budskapet tar sig tid att fundera och tänka efter.
Vet ni, på drygt ett dygn har filmen setts av över 1000 personer – det är inte klokt! Tydligt är att filmen berör många och att folk hejar på oss som vågar. Jag försöker att förbise de ”elaka” kommentarerna och istället ta till mig de som visar förståelse.
Jag har tusen känslor, tusen funderingar och så mycket jag vill få fram. Men jag vill inte vara den som skriver i affekt, som skriver saker jag sedan kanske ångrar. Det var en pinscheruppfödare som lärde mig det. Hon sa ungefär så här: ”Alla kan bli arga och vilja säga både det ena eller det andra. Men Emma, vänta en dag eller två, är du lika arg då – då får du skriva det du ville skriva dagen innan. Men förmodligen har du sansat dig och skriver annorlunda än du tänkte från början.”
Det här är något jag försöker att verkligen tänka på! Jag försöker att alltid göra så här och jag tackar henne än idag för denna livslektion!
För det är mycket känslor i detta. Jag blir frustrerad. För jag tror inte att uppfödarna (detta gäller inte alla, för det finns många bra pinscheruppfödare också) verkligen förstår hur det är att leva med en ”bitpinscher”. Jag tror inte de förstår smärtan, förtvivlan, ilskan och uppgivenheten som det för med sig.
Jag tror inte att jag förstår det fullt ut heller eftersom jag inte har upplevt det själv. Men jag har ägnat åtskilliga timmar åt att trösta, prata, hjälpa, stötta och gråta tillsammans med ägare till dessa pinschrar. Jag vet att många har vänt sig till sin uppfödare, men inte alls fått det stöd de räknat med. Det är lättare att prata med en vanlig pinscherägare, som förstår, som inte förminskar problemet, som inte förringar problemet och som inte anklagar ägaren för att handskas fel med sin pinscher.
Jag tackar alla som tagit sig tid att kommentera och som hjälpt till att sprida filmen. Jag kommer att besvara alla de kommentarer jag fick i föregående inlägg i kommentarerna med fet stil. Detta för att jag vill hålla diskussionen i min blogg så jag vet vart jag hittar den.
Jag vill bara skriva en sak till om filmen då det har dykt upp kommentarer att en hund behöver veta vem som bestämmer och att en pinscher inte alls är så svår att äga bara man vet hur man ska göra. I filmen finns det hundar som är viltspårschampions, som tränat lydnad, freestyle, agility, spår, sök, rallylydnad och så vidare, någon har tävlat i bruks, någon har tävlat lydnad och fått LP, det har tävlats i rallylydnad och fått diplom även där, även agility har tävlats och några har ställts ut med goda resultat. Det är alltså ägare som mycket väl vet hur man ska träna hund, hur man ska handskas med pinschrar. Med andra ord himla kapabla ägare som gjort allt för att försöka få det att fungera i vardagen.
Det är fritt fram att sprida filmen på sin blogg eller facebook eller på annat sätt.
Vi är några tjejer, nuvarande pinscherägare och fd pinscherägare, som suttit och diskuterat pinscherns mentalitet i flera veckor, egentligen i flera år. Det vi märker är att trenden ser ut att gå åt fel håll. För många pinscherägare tvingas ta det ledsamma beslutet att låta sin älskade vän somna in eftersom att han/hon inte klarar av det liv vi lever.
Det är oerhört ledsamt, jag blir lika ledsen varje gång jag hör om en pinscher som måste somna. För att inte tala om hur jag känner med matte, husse, lillmatte lillhusse och så vidare. Ingen ska behöva ta det beslutet!
Vet ni, jag kan lätt räkna upp över 20 pinschrar som jag känner till som fått avlivats på grund av sin mentalitet de senaste två åren. Det är alldeles för många. Men det är många, många fler än dessa 20-tal tyvärr – för jag känner inte alla pinschrar i hela Sverige. Tänk hur många pinscherägare som lider i tysthet, som tvingas ändra på hela sitt liv på grund av sin hund – att den ska få ett drägligt liv där den inte behöver känna sig pressad så att den måste ta till tänderna.
Att tvingas säga hej då till sin unga hund, till den som skulle bli en vän för livet, till den som man tycker så vansinnigt mycket om och gör allt för, det borde ingen behöva göra.
Vi i den här gruppen kände att vi inte bara kunde sitta stilla och inte göra något. Vi började ta reda på fakta, undersöka saker och resultatet vi kom fram till skrämde oss. Något behöver göras! Vi har gjort en film, en film som vi hoppas ska mottas på rätt sätt. Med ödmjukhet inför pinscherägarna som sliter och kämpar. Med öppna ögon, med ögon som kanske måste börja titta på ett annat sätt. Med förståelse för det problem som faktiskt finns.
Vi är inte ute efter någon syndabock. Vi är ute efter en förändring! Jag älskar pinschern, men jag kommer inte att skaffa mig någon till (även om jag har haft tur med Harry), jag vågar helt enkelt inte. Jag är rädd för att få en mentalt instabil pinscher.
Här har ni filmen. Jag tycker att den är väldigt vacker, men samtidigt vansinnigt smärtsam.
Det är fritt fram att sprida filmen på sin blogg eller facebook eller på annat sätt.
Den första delen visar busHarry. Han står vid Agusts leksakslåda och letar efter någonting att sno. Så gör han vaaaarje kväll. Oavsett hur mycket (eller lite) aktivering han fått så ska han alltid jävlas. Någonting ska stjälas och sedan rusar han in under bordet i vardagsrummet.
Och om vi inte råkar befinna oss i samma rum så hör man en pinscher som skäller ett speciellt skall (jag-har-tagit-någonting-som-jag-inte-får-skallet) och som kastar omkring saken i hela rummet.
Knashund…
Den andra delen visar en duktig Harry. Vi tränar lite trix. Dels höger och vänster tass, det är alltså hans höger/vänster som gäller. Och dels dutt och give me fine. När jag sätter upp min högra handflata ska han slå med tassen och när jag sätter upp min vänstra så ska han nosdutta.
Idag har vi haft raraste Cocos på besök. Inger och Janne har tagit en tur till Sollentuna för att låta Elektra träffa sin tilltänkta fästman och då lånade jag Cocos, dels för att kunna tävla henne på månadstävlingen på eftermiddagen och dels för att det är roligare att leka med Harry och Hilja än att åka bil.
Alla ni som är sugna på en härlig kelpie, håll koll på Ingers blogg.
Att ha Cocos har är så mysigt, hon är en så rar och okomplicerad hund. Vi tog en härlig långpromenad hela familjen och Hillan och Cocos hade kalaskul. Idag var det betydligt trevligare promenadväder ute, runt 7 minusgrader mot minus 17 på gårdags långpromenad med Karin och Colt. Promenaderna var lika trevliga och Hilja hade lika kul med Colt som med Cocos. Harry var lika sur över att behöva gå i koppel båda gångerna.
I eftermiddags var det dags för den första månadstävlingen. Harry fick inte vara med då han är en riktig fryslort. Men Cocos fick springa och likaså Pippi! Pippi var superglad och så söt när hon studsade omkring på uppvärmningen.
Pippi nollade det lätta loppet, fast vi blev diskade. Jag hade tydligen missat nästsista hindret under banvandringen. I svåra loppet blev det fel på slalomingången och sen blindbytte jag och det tyckte Pippi att jag skulle låta bli och tog fel hinder så disk där. Cocos nollade också det lätta loppet, och då hade jag lagt till det nästsista hindret så vi var nollade även på pappret. Svåra loppet blev det fem fel i slalomingången annars gick det bra!
Det bästa var nog dock att Cocos satt i båda starterna, att hon tog kontaktfälten perfekt och att hon sög på upploppet. Pippi sitter ju alltid som ett ljus, hon var duktig på kontaktfälten, men jag fick allt påminna henne om balansen i det svåra loppet. Snyggt upplopp även på Pippi! Duktiga hundar!
Rolig dag och här fåt ni en gullig film och busbilder att njuta av!
Tack för alla rara kommentarer kring Hiljas filmer. Jag tycker inte heller att hon är långsam, men jag tror inte heller att hon just nu är så snabb som hon kan bli. Upplevelsen av att springa med henne är att det går sakta emellanåt, att hon lätt tappar sugen och dämpar farten. Men efter söndagens träningspass känns det väldigt bra!
Vi har ju inte tränat mycket alls pga skadan och trots det går hon så himla fint! Det är kalaskul! Jag vet att man inte ska jämföra, men det är klart man jämför Hilja med de kelpies som finns ute på agilitybanan. Min upplevelse av de flesta kelpies är att de ger järnet och springer så fort som benen bär dem, att de är lite smått galna och är supertända. Där är inte Hilja än.
Jag tror dock att man luras av att titta på andra kelpies, de flesta kelpies är väldigt aktiva i sitt springande, dvs de tar korta steg och det ser ut som om de springer jättefort. Om man sedan ser på Hilja så tror jag att hon inte alls är mycket långsammare, men hon har en annan slags springstil – mycket lägre galoppsprång och hon täcker mycket mark när hon springer.
Ska bli intressant att jämföra henne med andra hundar i klassen sen när vi börjar tävla. Och kanske man kan hoppas att tävlingsdjävulen vaknar även i vänaste Hillan och att det innebär en extra växel. Jag längtar till maj när vi ska debutera!! Tänk att ställa sig där på startlinjen med sin nya agilityhund! Det var flera år sedan jag fick göra det! Längtar som sagt!
Kallt ute idag!
Nu till dagens rubrik. Harpan ska ställas i rampljuset igen. Denna gång på en scen här i Kumla. Läs mer här och förstå varför vi numer är ”artister”, fniss! Vi blev tillfrågade om vi kunde tänka oss att vara med,d e ville gärna ha en hund med i showen. Jag sa ja, utan någon längre betänketid.
Men jag vet väldigt lite, ska ta reda på mer snart. Jag har ingen aning om hur Harry klarar av scen, strålkastare, musik och grejer – men jag hoppas han blir extra taggad. Vi ska visa lite trix, typ freestyle. Vi har aldrig hållit på med freestyle, men lite trix kan han ju. Sen är han söt att se på närt han trixar, hela Harry lever sig in i det han gör och han har ett skönt kroppspråk.
Jag har ingen aning om jag måste göra något slags program till musik eller om jag kan prata mig igenom det vi gör och förklara lite. Jag tror att jag helst vill prata, det blir liksom enklare att ha en slags ”dialog” med publiken än att bara köra ett program till musik. Jag vet att vi iaf har en i publiken – Harrys uppfödare har redan köpt biljett!
Och värsta tänkbara, tänk om scenen är hal…. Då måste jag ju släpa med mig mattor!
I helgen är det dags för årets första månadstävling. Det som avgör om Harpan får vara med är kylan. Eftersom det är agilityklass kan ju inte Hilja vara med, hon kan ju inte balanshindrena än. Vi får se om Cocos, Elektra och Pippi är sugna på att springa!
Igår fick vi besök av raraste Kaia med tillhörande rar matte. Kaia är en shappe som är så rar och gullig. Lika mild och älskvärd som Hilja bara mycket, mycket mer päls. De två skulle bli riktigt bra kompisar om de bodde nära varandra.
Idag var det sååå segt hela förmiddagen, men sen fick jag nog på min egen lathet och begav mig ut på långpromenad. Den blev rätt lång två och en halv timma! Vi gick en hel del off road, så jag var ganska mör i benen jag med när vi kom hem. Hann vara hemma knappt 45 minuter och sen var det dags att bege sig till ridhuset för en kort stunds träning.
Harry och Hilja fick balansera lite när vi var ute i skogen. Harry klarade att hoppa upp själv på stubben, medan Hilja behövde lite hjälp. Hon försökte verkligen, men är inte alls lika spänstig och dumdristig/modig som Harry. När de skulle ner så lyfte jag ner dem, ville inte ha dem hoppandes för det var långt till marken.
Hann vara hemma knappt 45 minuter och sen var det dags att bege sig till ridhuset för en kort stunds träning.
Hilja fick träna slalom och köra en bana som de hade använt på agilityinstrukörsutbildningen. Jag tyckte hon var riktigt duktig idag. Hon är inte den snabbaste hunden, men hon får väldigt fina vägar. Det var väldigt roligt att träna idag, perfekt upplägg på träning för Hillan också. Med tanke på att vi inte kört längre kombinationer alls typ så gör hon det ju väldigt fint.
Slalom måste vi få till, sen är vi ”klara” för hoppklass! Här kommer några filmer.
Jag låter som jag vet inte vad, men jag tror det är bra att låta så för Hillans del. Hon behöver lite pepp från mig för att ge allt. Skulle jag vara tyst så skulle hon nog bli osäker på om hon gör rätt. Jag ska försöka låta lite mindre ju mer rutinerad hon blir, fniss!
Att Harry är en rätt knasig hund tror jag inte många missat. Han har en alldeles speciell grej för sig som numer även smittat av sig på Hilja. Det här är den enda dumheten som Hilja apat efter, som tur är.
Vi går förbi flertalet korsningar på våra olika promenadvägar, men det är bara vid denna de knasar sig.
Det handlar om en korsning, en T-korsning på vår promenadväg. Vi kommer från en tunnel (på benet av T:et) och går mot korsningen. Går vi åt höger där så hamnar vi på en långrunda och går vi istället åt vänster så blir rundan kortare. När vi närmar oss korsningen så börjar Harry trippa och kasta oroliga/förväntansfulla blickar mot mig.
Han hoppas alltså att vi ska gå åt höger. När vi kommer fram till korsningen stannar han upp och läser av mig åt vilket håll vi ska gå. Är det åt vänster (korta) så taktar han bredvid mig och ser ledsen ut. Märker han däremot att jag tänker svänga höger (långa) så kastar han sig hejdlöst åt höger och sliter hårt i kopplet. När han inser att jag inte tänker ändra mig så blir han överlycklig och studsar glatt med svansen ivrigt viftandes.
Knasig, eller hur!
Nu har även Hilja blivit knasig vid denna korsning. När vi går genom tunneln börjar hon springa fortare (hon är alltid lös), hon springer till korsningen och står sedan där redo att explodera. När hon förstår att vi ska svänga höger skenar hon iväg i full fart, klämmer ur sig ett glatt skall eller två. Svänger vi däremot vänster ser hon mycket besviken ut och gör precis som Harry, taktar bredvid mig.
Lustiga hundar! Måste försöka få det på film, för de ser verkligen för roliga ut!
Idag efter promenaden var vi ute en sväng i trädgården. Jag plockade fram kameran och bjuder på lite bilder av varierande kvalité. Det är inte undra på att man aldrig fotar när 90 % av alla bilder blir suddiga pga att objektivet inte fixar vinterdagsljuset. Jag skulle gärna vilja köpa en bättre kamera plus objektiv eft3ersom jag gillar att fota, men det är tyvärr andra saker som måste prioriteras här hemma först.
En annan utveckling som också varit långsam i början är min egen agilityutveckling. Om man kikar på gamla agilityfilmer kan man inget annat än att skratta åt eländet och samtidigt bli lycklig. Vi är alla nybörjare i början. Att dessutom vara nybörjare och ha en pinscher att jobba med var inte alltid det enklaste.
Men oj vad han har lärt mig mycket den här pinscherpojken! Och oj vad jag har lärt mig mycket under de år jag hållit på med agility! Jag har fortfarande mycket kvar att lära, men kan faktiskt känna mig som en rätt duktig handler emellanåt. Och det kan jag tacka Pippi och Elektra för! Att få chansen att springa klass 3 med dessa duktiga tjejer har gjort att jag under 2011 utvecklades massor som handler. Cocos har varit en utmaning, snabb som attan och inte alltför enkel. När det väl flyter känns det som om jag har henne i ett snöre occh hon följer minsta vink, häftig känsla!
Och alla bra tränare som jag gått kurs för, det är också en bidragande orsak till utvecklingen. För att inte tala om alla träningskompisar. Mycket är det som hjälper en framåt mot målet att bli en bättre agilityhandler.
Kolla på den här filmen, den är från 2 september 2007. Det är faktiskt ett pinnlopp, en vinst till på köpet. Lite småsuddig film, men man ser ändå. Det var inte bara jag som var dålig, även kameran var det. Men vilket fint upplopp där Harry suger framåt!
Sen det här loppet, nästan exakt 4 år senare. En hopptrea från 18 september 2011. Tyvärr en neslig vägran, annars ett bra lopp. En helt annan säkerhet från min sida, jag jobbar mer systematiskt och ligger före Harry, till skillnad från förra loppet där jag väntade in honom och bakombytte.
Sen är ju den här banan bra mycket svårare än hoppettan, jag hade nog aldrig klarat en sådan här bana vid 2007.
Den här hemsidan handlar främst om min härliga pinscher Harry och min underbara kelpie Hilja! Vi hoppas att du vill följa vårt liv, som består av mycket tokigheter, träning och agilitytävlingar.
