Jag ligger efter massor med bildgalleriet… Undrar när jag ska hinna ta tag i det? Sen, typ. Vi var till Sörön i lördags efter agilitytävlingen och fotade massor av fina bilder, jag var verkligen kalasnöjd! Ska visa er några här i inlägget, de är från Facebook så kvalitén kanske inte är så bra som om jag hade redigerat dem i photoshop.

Det är verkligen full fart just nu, jag går kurs, håller kurs och ska hinna med allt annat också. Dessutom ordnar Kumla k tävling i helgen, blir fullt ös från fredag, när vi också ha KM, till söndag. Hejja går en lydnadskurs, vallkursen har tagit slut. Vi är inbokade på två vallkurser i höst, jättekul! Vi ska även gå en brukskurs, men om det är Hejja eller Hilja som får gå den får vi se. Harry får mest promenera, men om han känns fräsch så ska han få tävla KM på fredag.

Hilja har tävlat i Linköping i helgen. I lördags gjorde hon sin sista start i klass 1. En pinne till (nr 8) i hoppklass och en vägran från en pinne i agilityklass. Jag lyckas alltid klanta bort agilityklasserna… I söndags debuterade hon i klass 2 och det fixade hon så bra så. En rivning i agilityklassen och ett hinder från fel håll i hoppklassen, helt och hållet mitt fel.

Här kommer en film från klass 2-dagen.

Och så bjuder vi på någon bild från fantastiska Sörön, fler kommer när jag får tid.

I lördags debuterade Hilja på rallybanan och Harry körde fortsättningsklass. Båda hundarna gjorde ett superfint jobb, men Harry lade sig ner för många gånger på fel plats för att det skulle kunna bli godkänt.

Med Hilja har jag alltid känt att hon inte riktigt är ”med”. Ja, hon följer, men känns oengagerad. När jag ser filmen ser jag att jag har helfel! Hilja är ju jättemed och väldigt engagerad. Så himla duktig hon är den lilla hunden. Himla kul att se, jag borde filma mer!

Harry har ett väldigt engagerat fotgående när han är på det humöret och jag är så himla nöjd med hans attityd på tävlingen. Han lade sig dock ner på tre ställen där han inte borde ha gjort det så bara där förlorade vi 30 poäng. Nåja, efter denne tävling så är jag sugen på att tävla mer med Harry!

Här kommer filmerna:

Harry

Hilja

I helgen har jag och Cocos gått kurs för Heidi Karanko. Det har varit så himla skoj och väldigt givande. Mina egna hundar var med och fick träna på de saker vi lärde oss på kursen. Hilja är ju ingen bra kurshund, hon blir osäker när man nöter för mycket. Hejja hade nog klarat av lördagens banor, men söndagens hade ju såklart varit alldeles för svåra.

Vi tränade på olika tekniker, såsom inkrokningar och tvingat framförbyte. Två väldigt bra handlingstekniker som jag absolut kommer att ha nytta av i framtiden. Nu gäller det att träna in detta så hunden blir helt säker på vad jag menar. Och så att jag får till tajmingen rätt!

Träning på inkrokning, foot: Helen Rees

Man blir alltid så himla pepp efter en ritkigt bra kurs, så nu längtar jag lite efter att få börja träna. Men mest av allt längtar jag efter att få tävla. I helgen är det klass 1 i Örebro för Hilja, men helgen efter är det Cocos i klass 3 i Västerås. Tjohoo!

Här kommer en liten film, ihopklippt från både lördag och söndag. Cocos har jobbat så himla bra hela helgen, jag är så nöjd med henne! Bästa tjejen!

Grattis min finaste border collieflicka på din stora dag! Du är allt jag någonsin önskat mig i en hund, min finaste pärla! Jag önskar mig många fina år tillsammans med dig!

Du är en dröm som blev sann, lyckliga jag som får vara din matte. Du är snäll, rolig, vacker, duktig, fin, rar, snygg, fantastisk och helt enkelt alldeles, alldeles underbar! Du passar så bra in i vår familj och jag är oerhört tacksam att det blev just du som flyttade in hos oss.

Idag blir du ett år och det ska firas med pompa och ståt! Grattis Hejja! Ja må du leva i många, många år!

hejja1år-bild1 hejja1år-bild2 hejja1år-bild3

hejjahuvud

 Allvarligt, hur söt är hon inte när hon är blöt!?

Agust är lämnad till mormor och morfar, jag och hundarna åker till Åland nästa vecka. Skönt för Agge att njuta på Åland och skönt för husse och mig att vara barnlediga, något vi aldrig är annars. Men visst saknar man honom, massor!

Vi var till Hultsjön igår, en fin badsjö i närheten av Kumla. Det är ont om badvatten i Kumla. Hejja är en baddare, men Hilja plaskar som tusan! Undrar om en flytväst kan hjälpa henne? Harry håller sig helst så långt från vatten som han kan.

hejjaleksak
hiljaplask

Husse jobbar fortfarande så jag kan spendera dagarna på brukshundklubben utan att få dåligt samvete. Hilja tränar på slalom, vi kämpar på. Med hjälp av rara klubbkamrater ska vi väl få ordning på det. Hejja tränar på grunder och annat smått och gott. Vi har tagit hela gungan nu! Wohoo, jättebra! Ska försöka få det på film får ni se, hon är sjukt duktig!

Harry får träna han med, så han kanske blir nöjd hemma på kvällarna. Herregud den hunden har energi så det räcker till och blir över. Han är väldigt lugn på dagen, men på kvällarna blir han pestig! Måste försöka ge honom lite mer tid, lite trixträning skulle han må gott av tror jag.

Häromdagen var vi på klubben och körde tunnelrejs. Så himla kul! Harry nollade sitt första försök förstås, han är så ”enkel” att springa med. Det går ju inte speciellt fort numera, men säkert. Hejja fick också starta, Hilja stod över eftersom vi skulle träna bana sen. Att starta Hejja på tunnelrejs på 16 hinder kanske är knasigt eftersom hon max kört 7 hinder i taget innan, men det var bara att försöka.

Första försöket blev inge vidare, jag vågade inte springa! Svårt att veta hur en helt ny hund reagerar på alla tunnelingångar, hon är ju rätt färsk lilla tjejen. Andra försöket blev så mycket bättre och tredje försöket nollade vi! Wow, vilken stjärna!! Här får ni se en film:

Ikväll ska vi till klubben för att träna på bana, jag tycker att Hilja har haft bra fart och engagemang trots träning varje dag denna vecka. Framsteg kan man kalla det. Kanske att hon håller ihop för att gå kurs för Heidi Karanko i augusti, annars har jag Cocos och Hejja att använda mig av.

På tal om Cocos, hon har ju 6 ljuvliga valpar som snart är 6 veckor. Världens sötaste och Cocos är en så fin mamma. Det är speciellt en valp som är extra söt, Lill-Strimma. Titta bara:

Någon som är sugen på att söt tik, som har en stor chans att bli medium? Jag skulle vilja ha henne, men husse säger ju tvärnej konstigt nog. Men nu ska jag spana vidare på Guldagilitys livesändning och snora och snyta mig. Har blivit förkyld, något som typ aldrig händer mig…

bild

Ok, här kommer ett negativt och tråkigt inlägg, men det är också ett försök till en förklaring. Jag behöver nog skriva av mig all frustration också.

Jag skaffade Hilja för att hon skulle bli min nya tävlingshund. Jag ville ha en hund som jag kunde tävla SM med. Nu blev det ju inte så med Hilja, främst pga hennes storlek och hennes försiktighet. Jag ville ha en hund som hade bättre förutsättningar för att lyckas än vad Harry har, eftersom jag älskar att tävla agility.

Mina hundar är först och främst familjehundar, det hoppas jag att ni alla förstår. Jag satsar inte på att nå eliten, utan jag är en glad agilityutövare som tränar och tävlar agility för att jag trivs så utomordentligt med hela situationen – tävlingar, vänner, träningar, långa dagar på olika brukshundklubbar, göra något som både jag och mina hundar älskar osv.

Jag älskar mina hundar högt och att de ställer upp på mig i vått och torrt beror på att jag behandlar dem bra. Kärlek, träning, promenader och mer kärlek. De har det fantastiskt bra hos mig och jag skulle aldrig kunna omplacera någon av mina hundar för att de inte duger i tävlingssammanhang. Dock förstår jag att folk väljer att göra det och kritiserar ingen för det.

Hilja är ingen hund som jag kommer kunna tävla klass 3 med, jag har sänkt mina krav och är tillfreds med det. Vi kommer aldrig att kunna tävla SM individuellt, men min förhoppning är att vi kanske ska kunna tävla lag och på så vis kunna få delta på ett SM. Men vi har ett stort hinder, vem vill ha ett ekipage som inte kan slalom med i sitt satsande lag?

6 maj 2012 startade vi på vår första officiella tävling, betydligt senare än vad jag hade planerat från början. Men dels har Hilja varit skadad och dels hade vi svårigheter att förstå varandra på träning. Hilja är en vek tjej och vi hade problem med att hon inte sprang och att hon inte vågade ta för sig. Hon har haft två långa skadeperioder med oförklarlig hälta, är utredd till höger och vänster och nu (peppar, peppar) har hon varit stark och ohalt under en lång period.

Hon har idag bra tryck under tassarna och jag är väldigt nöjd med hennes utveckling och agilitykunnande som vi kämpat hårt med. Om det inte vore för det där slalomet. Det är en stor gåta. Vi har tränat slalom i ungefär 3,5 år. Man kan ju tycka att vi borde ha ett säkert, snabbt och bra slalom då. Men inte.

Vårt slalom är osäkert, långsamt, vi kan inte göra byten, jag kan inte lämna henne osv. Hilja tycker att slalom är ett jobbigt hinder, hon blir låg och osäker. Jag har aldrig blivit arg på henne, pressat henne eller härjat med henne. Aldrig tragglat och tagit om. Jag har däremot peppat, uppmuntrat, bara kört vidare och låtsas som ingenting när det blivit fel.

Jag har kört allé, bågar, visa med handen, låtit henne tänka själv, testat 2×2 metoden, kört mot godisskål, testat att köra Harry före och henne direkt efter, delat upp det i 4 pinnar och ökat, låtit henne gå långsamt, försökt få henne att öka farten, taggat henne som sjutton, låtit henne försöka själv, låtit andra köra henne, tagit flera månaders paus med slalomträningen, kortare pauser osv. Ja, det känns som om jag testat allt!

Och ingenting fungerar…

84 lopp har vi kört som finns på SBK Tävling, de flesta av dessa är förstås officiella. Av alla dessa lopp har vi 14 nollade lopp (1 tunnelrejs, 4 laglopp, 8 klass 1 och 1 inofficiellt lopp), 13 lopp där vi kommit i mål och resten är då disk. Av alla dessa diskar är säkert 90 % pga slalom.

Hilja och jag borde egentligen vara i klass 3 och jaga SM-pinnar! Hon borde vara i sitt livs form nu när hon är 5 år gammal. Jag tycker ju att jag kan träna hund, att jag lärt mig mycket under alla mina år som agilityaktiv. Jag borde ha lyckats bättre med Hilja. Det är oerhört tungt att misslyckas gång på gång. Tårarna bränner under ögonlocken när vi gått i mål.

Alla som försöker trösta, ibland blir det bara för tungt. Då är det skönt att kunna smita iväg för sig själv, med mina fina hundar. Kanske gråta en skvätt att frustration och uppgivenhet och sedan torka tårarna och försöka igen. Bara för att på nytt tryckas ner i skorna och bli ännu mer ledsen.

Det är skitjobbigt! Det har hållit på så länge och jag ser ingen ljusning eller lösning på problemet.

Inför varje lopp laddar jag om, känner mig peppad innan vi går in. Hilja är också laddad! Jag är inte ledsen, frusterad eller arg under loppet. Ja, kanske att luften går ur en efter slalomet, men jag är absolut inte misspepp innan. Jag klarar faktiskt av att hålla humöret och jag känner mig glad med, ärligt glad.

Några säger att jag ska ge det mer tid. Vaddå mer tid? Jag har hållit på i 3 år!! Hur mycket mer tid ska jag ge det? Är tid verkligen lösningen på vårt problem? Jag förstår att man bara menar väl när man säger så, men det blir bara jobbigt. Hur länge ska man orka hålla modet uppe och glatt kämpa på och åka på tävling efter tävling och diska sig på slalom och i övrigt göra superfina lopp.

”Snyggt lopp ni gjorde, synd på slalomen”. Jag tror jag har hört den kommentaren tusen gånger. Jag vill inte höra den mer!

Jag vet att agility bara är en hobby, att andra har problem med andra saker och att det här egentligen är ett ganska världsligt problem i jämförelse med många andra saker. Men för mig och min livssituation just nu är det här väldigt påfrestande. Jag VILL så gärna tävla agility med min fina kelpietjej, men att göra det och känna sig gråtfärdig efter varje lopp – är det värt det då?

Ifall någon har missat det så ska jag bara avsluta med att jag älskar min lilla kelpietjej över allt annat. Det här är inte hennes fel och jag är INTE arg, besviken och frustrerad på henne. Det är vår situation jag känner så inför. Och att jag inte hittar en lösning på hennes känslor, att jag inte lyckas lära henne att älska slalom.

Dagens lopp:

En dag på agilityjobbet, 5 disk och ett lopp med 15 fel. Kunde absolut ha gått bättre… Men det har varit en väldigt trevlig dag med massor av härligt folk!

Elektra först ut i en riktigt svår hopptrea. Vi klarar svårigheterna finfint, men jag tappar henne in i en tunnel. Agilityloppet börjar med att hon kryper under första hindret. Hon hade förflyttat sig, hunden som i princip aldrig tjuvstartar. Men det var roligt att springa med henne, speciellt hopploppet kändes fint!

Colt var duktig i hopploppet, men jag går först ner på knä (halkar) och sen kraschar jag in i ett hinder och lite senare diskar vi oss. I agilityloppet fick vi med oss hela 3 rivningar, han hade det tufft i värmen. Jag behöver definitivt skärpa till mig med hur jag handlar hans A-hinder. I två tävlingar har jag ”lyckats” få honom att stanna på toppen av A-hindret… På träning är jag duktig måste göra likadant på tävling!

Hilja gör två fantastiska lopp idag. Jag är oerhört nöjd med henne! Hon var galen, taggad till tänderna och snabb och rackarns bra! Men det var ju det där med slalom. Efter sista loppet var jag på vippen att börja gråta, men som tur var kom Biggan och sa precis rätt ord och gjorde mig glad.

Men det är jobbigt, riktigt jobbigt.

Vi har inga planerade tävlingar här framöver. Vi får se hur jag gör och vad som händer. Kanske vi tar ett uppehåll till och tränar vidare helt enkelt. Eller så anmäler jag till någon tävling. Just nu känns det som om en paus är det rätta. Det är roligt att tävla, men det är inte roligt om ni förstår vad jag menar.

Hejja var med idag. Hon är ett litet lyckopiller! Det är Hilja med! Jag är inte alls besviken på henne, utan på hela slalomsituationen. Vi har skitkul på banan och hon får värsta grymma belöningen efteråt och har varit galet nöjd med sig själv efter båda lopp. Så där att man ser att hon tycker att hon är grymt duktig! Lilla kelpieflickan!

Tillbaka till Hejja. Hon är så duktig vid plan. Lugn, kan titta på agility utan att hetsa upp sig. En perfekt liten tjej!

Vi träffade Hejjas syster Isa, de är oerhört lika varandra till utseendet. Lika sockersöta båda två!

 

Idag har jag och mina elever, plus mina kollegor förstås, varit i Hällabrottet på en utflyktsdag. 40 elever som njöt av att vara ute på landet. Jag älskar sådana här dagar, när jag kan ha med hundarna. Eleverna är lika lyckliga de! Min kollega Lotta har tre hästar och en katt, dessutom hade hon fixat dit sin mammas 5 undulater. Och så mina tre hundar, voila – nästan en 4H gård.

Hundarna blev klappade på, gosade med, vi promenerade, sprang ikapp, lekte kurragömma där eleverna gömde sig och hundarna letade och så fick de visa lite trix. Men bara deras närvaro gör underverk. Jag skulle verkligen vilja använda mina hundar på ett pedagogiskt sätt. Jag tror de skulle göra underverk med flera elever.

Alla mår gott av att befinna sig i djurs närvaro.

Mina finaste hundar är så himla bra. När det kommer fram ett helt gäng med barn som vill klappa och de bara viftar lugnt på svansen, det är en så underbar känsla. Jag blir stolt! De är fantastiska, så vänliga och älskvärda. Flera barn idag var rädda, men mina hundar hjälpte dem att komma över en del av rädslan. Det är häftigt!

Hilja är den hund som är absolut bäst lämpad för dessa dagar. Hon är lugn, trygg, snäll, tålmodig, kelsjuk, kontaktsökande, vänlig, snäll och allt man kan önska sig. De andra två är toppen de med, men lite mer åt det livliga hållet. Fniss. Hejja blir snabbt allas favorit för det är drag under tassarna, Harry blir favoriten hos många när han gör sina trix, men det är Hilja som vinner de rädda elevernas förtroende.

Vi gick en tipspromenad runt Söderhavet som sjön så härligt heter. Det var länge sedan jag såg Hilja så sprallig! Oj, vad hon och Hejja sprang! Har nog aldrig sett Hilja springa så snabbt! Det var underbart att se! Eleverna var så imponerade över hur snabbt de kunde springa. Jag med, haha! När vi packade ihop och åkte hem så gick nästan Hiljas ögon i kors, så trött som hon var lilla sötnosen.

När vi kom hem hoppade Hejja på tre ben och mitt hjärta stannade för en kort sekund… Men jag såg att hon hade en spricka i ena trampdynan på höger bak, så det var inte så farligt som jag först trodde. Hon ömmar en del, men vi hoppas att det ska läka fort. Fick massor av bra tips och lugnande råd på Facebook. Så jag avbokade det inplanerade veterinärbesöket och lägger pengarna på vetflex och skor som tål väta istället.

Hejja har förresten börjat löpa, så nu är hon snart en stor tjej på riktigt. Mina finaste corder bollie!

Åkte till Karlskoga och hade med världens bästa Helen som mental coach. Det kändes tryggt att ha med henne, jag blev liksom laddad och avslappnad på samma gång. När jag tävlar Hilja blir jag sällan nervös. Jag vet att hon är duktig och att hon gör sitt allra bästa. Dessutom tävlar vi inte för att jaga pinnar.

Vi jagar ett större mål – ett fungerande slalom.

Både agility- och hoppbanan var svåra, bland de svåraste klass 1-banor jag sprungit. Men för mig som är rutinerad så kändes banorna bara roliga. Jag vet hur jag ska handla och jag är säker på min hund. Jag vet vad hon kan och det enda problemet vi har är ju slalom. Vilket visade sig i båda lopp.

Jag är inte ledsen för att vi diskade oss. Jag är inställd på att vi kommer att göra grymma lopp, men diska oss vid slalom. Det känns skönt att ha ”bestämt” det. I Lindesberg var jag ledsen, men jag tjänar inget på det. Hilja kommer definitivt inte att göra korrekta slalom då. Istället ska jag testa olika saker på varje tävling och se vad som fungerar bäst.

Igår testade jag att vara noga i agilityloppet. Det resulterade i en lite låg Hilja som blev osäker. I hopploppet peppade jag henne mycket och det gav en gladare Hilja som inte orkade hålla ihop. Men slalomet och känslan i hopploppet var bättre än i agilityloppet. Nu i helgen i Frövi ska jag peppa henne och testa att gå lite före. Så får vi se vad som händer då.

Loppen i sig var kalasbra! Jag är nöjd med henne och med min handling. Blir lite sen i hopploppet och då missar Hilja ett hinder och springer in i fel tunnel, får springa fortare nästa gång! Jag gillar när Hillan tar egna initiativ och det blir tokigt, det visar bara att hon är på gång!

Här kommer filmen, båda lopp är med på samma film.

Det har varit lite för mycket bilstrul på sistone… Tur det finns rara människor med startkablar på tävlingen. Vi funderar på en nyare bil, för det går ju inte att hoppas att den här startar. ;)

Idag har Hilja och jag startat vår resa tillsammans med Helen. Helen håller på att utbildar sig till instruktör och Hilja och jag är hennes examinationsekipage, spännande! Hilja ska lära sig massor om rallylydnad och jag ska lära mig massor om att tro på Hilja! Blir superbra det här!

Första passet bestod av planering och så kikade vi lite snabbt på fotgåendet samt började lära in stå/sitt framför. Hilja deltog ivrigt under själva planerandet.

Untitled-3 copy

Efteråt fick Hejja träna lite, först busade vi med Jolly-bollen, den är sååå kul säger Hejja. Hon älskar alla slags leksaker, det är så rackarns tacksamt! Är vi ute och går och jag vill belöna henne är det bara att leta efter en pinne, kotte, grässtrå, koppel osv. Allt går att kampa med!

Vi tränade på gungan. Vi har kört bangleken ett tag nu och hon är så duktig! Inte ett dugg rädd och väldigt på och framåt. Så skoj! Vi ska köra bangleken ett tag till innan vi avancerar, men det känns ruskigt bra! Hon är så himla skoj att träna med!

Här kommer två korta filmer på gungan. På film 2 är hon lite ivrig, men löser situationen grymt bra. Hon har alltså aldrig förut tagit gungan så där på hög höjd.

Igår var vi på vallkurs igen, andra tillfället. Agility är så sjukt kul, men vallningen är riktigt kul den med. Och svårt! Så svårt! Men jag tycker mig kunna förstå lite mer nu. Fick flera aha-upplevelser igår och Hejja tände till ytterligare. Vi hade väldans skoj i 25an tillsammans med Minou som vår instruktör hette. Hon förklarade så bra och tydligt.

Tänk vad häftigt det är när hundarna får göra det de är ämnade till. Att se min lilla Hejja ha pondus bland fåren är sjukt imponerande, jag tycker att hon lär sig fort och att hon är styrbar och lyssnar fint. Än så länge ska man väl tillägga för säkerhetsskull. Jag har förstått att den lilla söta, lydiga hunden lätt kan bytas ut när de tänder till rejält.

Vi har besök här över långhelgen. Det är min kompis Sabinas hund Ester, en border terrier på ett år. Söt och rätt talför om vi säger så. Vi är både hundpassare och lite uppfostringsanstalt. Ester sköter sig riktigt bra!