Höstbilder

by ⋅ 1 Comment

Jag ligger efter massor med bildgalleriet… Undrar när jag ska hinna ta tag i det? Sen, typ. Vi var till Sörön i lördags efter agilitytävlingen och fotade massor av fina bilder, jag var verkligen kalasnöjd! Ska visa er några här i inlägget, de är från Facebook så kvalitén kanske inte är så bra som om jag hade redigerat dem i photoshop.

Det är verkligen full fart just nu, jag går kurs, håller kurs och ska hinna med allt annat också. Dessutom ordnar Kumla k tävling i helgen, blir fullt ös från fredag, när vi också ha KM, till söndag. Hejja går en lydnadskurs, vallkursen har tagit slut. Vi är inbokade på två vallkurser i höst, jättekul! Vi ska även gå en brukskurs, men om det är Hejja eller Hilja som får gå den får vi se. Harry får mest promenera, men om han känns fräsch så ska han få tävla KM på fredag.

Hilja har tävlat i Linköping i helgen. I lördags gjorde hon sin sista start i klass 1. En pinne till (nr 8) i hoppklass och en vägran från en pinne i agilityklass. Jag lyckas alltid klanta bort agilityklasserna… I söndags debuterade hon i klass 2 och det fixade hon så bra så. En rivning i agilityklassen och ett hinder från fel håll i hoppklassen, helt och hållet mitt fel.

Här kommer en film från klass 2-dagen.

Och så bjuder vi på någon bild från fantastiska Sörön, fler kommer när jag får tid.

Agilitykurs

by ⋅ Leave a Comment

I helgen har jag och Cocos gått kurs för Heidi Karanko. Det har varit så himla skoj och väldigt givande. Mina egna hundar var med och fick träna på de saker vi lärde oss på kursen. Hilja är ju ingen bra kurshund, hon blir osäker när man nöter för mycket. Hejja hade nog klarat av lördagens banor, men söndagens hade ju såklart varit alldeles för svåra.

Vi tränade på olika tekniker, såsom inkrokningar och tvingat framförbyte. Två väldigt bra handlingstekniker som jag absolut kommer att ha nytta av i framtiden. Nu gäller det att träna in detta så hunden blir helt säker på vad jag menar. Och så att jag får till tajmingen rätt!

Träning på inkrokning, foot: Helen Rees

Man blir alltid så himla pepp efter en ritkigt bra kurs, så nu längtar jag lite efter att få börja träna. Men mest av allt längtar jag efter att få tävla. I helgen är det klass 1 i Örebro för Hilja, men helgen efter är det Cocos i klass 3 i Västerås. Tjohoo!

Här kommer en liten film, ihopklippt från både lördag och söndag. Cocos har jobbat så himla bra hela helgen, jag är så nöjd med henne! Bästa tjejen!

Slalom…

by ⋅ 5 Comments

bild

Ok, här kommer ett negativt och tråkigt inlägg, men det är också ett försök till en förklaring. Jag behöver nog skriva av mig all frustration också.

Jag skaffade Hilja för att hon skulle bli min nya tävlingshund. Jag ville ha en hund som jag kunde tävla SM med. Nu blev det ju inte så med Hilja, främst pga hennes storlek och hennes försiktighet. Jag ville ha en hund som hade bättre förutsättningar för att lyckas än vad Harry har, eftersom jag älskar att tävla agility.

Mina hundar är först och främst familjehundar, det hoppas jag att ni alla förstår. Jag satsar inte på att nå eliten, utan jag är en glad agilityutövare som tränar och tävlar agility för att jag trivs så utomordentligt med hela situationen – tävlingar, vänner, träningar, långa dagar på olika brukshundklubbar, göra något som både jag och mina hundar älskar osv.

Jag älskar mina hundar högt och att de ställer upp på mig i vått och torrt beror på att jag behandlar dem bra. Kärlek, träning, promenader och mer kärlek. De har det fantastiskt bra hos mig och jag skulle aldrig kunna omplacera någon av mina hundar för att de inte duger i tävlingssammanhang. Dock förstår jag att folk väljer att göra det och kritiserar ingen för det.

Hilja är ingen hund som jag kommer kunna tävla klass 3 med, jag har sänkt mina krav och är tillfreds med det. Vi kommer aldrig att kunna tävla SM individuellt, men min förhoppning är att vi kanske ska kunna tävla lag och på så vis kunna få delta på ett SM. Men vi har ett stort hinder, vem vill ha ett ekipage som inte kan slalom med i sitt satsande lag?

6 maj 2012 startade vi på vår första officiella tävling, betydligt senare än vad jag hade planerat från början. Men dels har Hilja varit skadad och dels hade vi svårigheter att förstå varandra på träning. Hilja är en vek tjej och vi hade problem med att hon inte sprang och att hon inte vågade ta för sig. Hon har haft två långa skadeperioder med oförklarlig hälta, är utredd till höger och vänster och nu (peppar, peppar) har hon varit stark och ohalt under en lång period.

Hon har idag bra tryck under tassarna och jag är väldigt nöjd med hennes utveckling och agilitykunnande som vi kämpat hårt med. Om det inte vore för det där slalomet. Det är en stor gåta. Vi har tränat slalom i ungefär 3,5 år. Man kan ju tycka att vi borde ha ett säkert, snabbt och bra slalom då. Men inte.

Vårt slalom är osäkert, långsamt, vi kan inte göra byten, jag kan inte lämna henne osv. Hilja tycker att slalom är ett jobbigt hinder, hon blir låg och osäker. Jag har aldrig blivit arg på henne, pressat henne eller härjat med henne. Aldrig tragglat och tagit om. Jag har däremot peppat, uppmuntrat, bara kört vidare och låtsas som ingenting när det blivit fel.

Jag har kört allé, bågar, visa med handen, låtit henne tänka själv, testat 2×2 metoden, kört mot godisskål, testat att köra Harry före och henne direkt efter, delat upp det i 4 pinnar och ökat, låtit henne gå långsamt, försökt få henne att öka farten, taggat henne som sjutton, låtit henne försöka själv, låtit andra köra henne, tagit flera månaders paus med slalomträningen, kortare pauser osv. Ja, det känns som om jag testat allt!

Och ingenting fungerar…

84 lopp har vi kört som finns på SBK Tävling, de flesta av dessa är förstås officiella. Av alla dessa lopp har vi 14 nollade lopp (1 tunnelrejs, 4 laglopp, 8 klass 1 och 1 inofficiellt lopp), 13 lopp där vi kommit i mål och resten är då disk. Av alla dessa diskar är säkert 90 % pga slalom.

Hilja och jag borde egentligen vara i klass 3 och jaga SM-pinnar! Hon borde vara i sitt livs form nu när hon är 5 år gammal. Jag tycker ju att jag kan träna hund, att jag lärt mig mycket under alla mina år som agilityaktiv. Jag borde ha lyckats bättre med Hilja. Det är oerhört tungt att misslyckas gång på gång. Tårarna bränner under ögonlocken när vi gått i mål.

Alla som försöker trösta, ibland blir det bara för tungt. Då är det skönt att kunna smita iväg för sig själv, med mina fina hundar. Kanske gråta en skvätt att frustration och uppgivenhet och sedan torka tårarna och försöka igen. Bara för att på nytt tryckas ner i skorna och bli ännu mer ledsen.

Det är skitjobbigt! Det har hållit på så länge och jag ser ingen ljusning eller lösning på problemet.

Inför varje lopp laddar jag om, känner mig peppad innan vi går in. Hilja är också laddad! Jag är inte ledsen, frusterad eller arg under loppet. Ja, kanske att luften går ur en efter slalomet, men jag är absolut inte misspepp innan. Jag klarar faktiskt av att hålla humöret och jag känner mig glad med, ärligt glad.

Några säger att jag ska ge det mer tid. Vaddå mer tid? Jag har hållit på i 3 år!! Hur mycket mer tid ska jag ge det? Är tid verkligen lösningen på vårt problem? Jag förstår att man bara menar väl när man säger så, men det blir bara jobbigt. Hur länge ska man orka hålla modet uppe och glatt kämpa på och åka på tävling efter tävling och diska sig på slalom och i övrigt göra superfina lopp.

”Snyggt lopp ni gjorde, synd på slalomen”. Jag tror jag har hört den kommentaren tusen gånger. Jag vill inte höra den mer!

Jag vet att agility bara är en hobby, att andra har problem med andra saker och att det här egentligen är ett ganska världsligt problem i jämförelse med många andra saker. Men för mig och min livssituation just nu är det här väldigt påfrestande. Jag VILL så gärna tävla agility med min fina kelpietjej, men att göra det och känna sig gråtfärdig efter varje lopp – är det värt det då?

Ifall någon har missat det så ska jag bara avsluta med att jag älskar min lilla kelpietjej över allt annat. Det här är inte hennes fel och jag är INTE arg, besviken och frustrerad på henne. Det är vår situation jag känner så inför. Och att jag inte hittar en lösning på hennes känslor, att jag inte lyckas lära henne att älska slalom.

Dagens lopp:

Frövi

by ⋅ Leave a Comment

En dag på agilityjobbet, 5 disk och ett lopp med 15 fel. Kunde absolut ha gått bättre… Men det har varit en väldigt trevlig dag med massor av härligt folk!

Elektra först ut i en riktigt svår hopptrea. Vi klarar svårigheterna finfint, men jag tappar henne in i en tunnel. Agilityloppet börjar med att hon kryper under första hindret. Hon hade förflyttat sig, hunden som i princip aldrig tjuvstartar. Men det var roligt att springa med henne, speciellt hopploppet kändes fint!

Colt var duktig i hopploppet, men jag går först ner på knä (halkar) och sen kraschar jag in i ett hinder och lite senare diskar vi oss. I agilityloppet fick vi med oss hela 3 rivningar, han hade det tufft i värmen. Jag behöver definitivt skärpa till mig med hur jag handlar hans A-hinder. I två tävlingar har jag ”lyckats” få honom att stanna på toppen av A-hindret… På träning är jag duktig måste göra likadant på tävling!

Hilja gör två fantastiska lopp idag. Jag är oerhört nöjd med henne! Hon var galen, taggad till tänderna och snabb och rackarns bra! Men det var ju det där med slalom. Efter sista loppet var jag på vippen att börja gråta, men som tur var kom Biggan och sa precis rätt ord och gjorde mig glad.

Men det är jobbigt, riktigt jobbigt.

Vi har inga planerade tävlingar här framöver. Vi får se hur jag gör och vad som händer. Kanske vi tar ett uppehåll till och tränar vidare helt enkelt. Eller så anmäler jag till någon tävling. Just nu känns det som om en paus är det rätta. Det är roligt att tävla, men det är inte roligt om ni förstår vad jag menar.

Hejja var med idag. Hon är ett litet lyckopiller! Det är Hilja med! Jag är inte alls besviken på henne, utan på hela slalomsituationen. Vi har skitkul på banan och hon får värsta grymma belöningen efteråt och har varit galet nöjd med sig själv efter båda lopp. Så där att man ser att hon tycker att hon är grymt duktig! Lilla kelpieflickan!

Tillbaka till Hejja. Hon är så duktig vid plan. Lugn, kan titta på agility utan att hetsa upp sig. En perfekt liten tjej!

Vi träffade Hejjas syster Isa, de är oerhört lika varandra till utseendet. Lika sockersöta båda två!

 

2 disk i Karlskoga

by ⋅ 1 Comment

Åkte till Karlskoga och hade med världens bästa Helen som mental coach. Det kändes tryggt att ha med henne, jag blev liksom laddad och avslappnad på samma gång. När jag tävlar Hilja blir jag sällan nervös. Jag vet att hon är duktig och att hon gör sitt allra bästa. Dessutom tävlar vi inte för att jaga pinnar.

Vi jagar ett större mål – ett fungerande slalom.

Både agility- och hoppbanan var svåra, bland de svåraste klass 1-banor jag sprungit. Men för mig som är rutinerad så kändes banorna bara roliga. Jag vet hur jag ska handla och jag är säker på min hund. Jag vet vad hon kan och det enda problemet vi har är ju slalom. Vilket visade sig i båda lopp.

Jag är inte ledsen för att vi diskade oss. Jag är inställd på att vi kommer att göra grymma lopp, men diska oss vid slalom. Det känns skönt att ha ”bestämt” det. I Lindesberg var jag ledsen, men jag tjänar inget på det. Hilja kommer definitivt inte att göra korrekta slalom då. Istället ska jag testa olika saker på varje tävling och se vad som fungerar bäst.

Igår testade jag att vara noga i agilityloppet. Det resulterade i en lite låg Hilja som blev osäker. I hopploppet peppade jag henne mycket och det gav en gladare Hilja som inte orkade hålla ihop. Men slalomet och känslan i hopploppet var bättre än i agilityloppet. Nu i helgen i Frövi ska jag peppa henne och testa att gå lite före. Så får vi se vad som händer då.

Loppen i sig var kalasbra! Jag är nöjd med henne och med min handling. Blir lite sen i hopploppet och då missar Hilja ett hinder och springer in i fel tunnel, får springa fortare nästa gång! Jag gillar när Hillan tar egna initiativ och det blir tokigt, det visar bara att hon är på gång!

Här kommer filmen, båda lopp är med på samma film.

Det har varit lite för mycket bilstrul på sistone… Tur det finns rara människor med startkablar på tävlingen. Vi funderar på en nyare bil, för det går ju inte att hoppas att den här startar. ;)

RallyHillan

by ⋅ Leave a Comment

Idag har Hilja och jag startat vår resa tillsammans med Helen. Helen håller på att utbildar sig till instruktör och Hilja och jag är hennes examinationsekipage, spännande! Hilja ska lära sig massor om rallylydnad och jag ska lära mig massor om att tro på Hilja! Blir superbra det här!

Första passet bestod av planering och så kikade vi lite snabbt på fotgåendet samt började lära in stå/sitt framför. Hilja deltog ivrigt under själva planerandet.

Untitled-3 copy

Efteråt fick Hejja träna lite, först busade vi med Jolly-bollen, den är sååå kul säger Hejja. Hon älskar alla slags leksaker, det är så rackarns tacksamt! Är vi ute och går och jag vill belöna henne är det bara att leta efter en pinne, kotte, grässtrå, koppel osv. Allt går att kampa med!

Vi tränade på gungan. Vi har kört bangleken ett tag nu och hon är så duktig! Inte ett dugg rädd och väldigt på och framåt. Så skoj! Vi ska köra bangleken ett tag till innan vi avancerar, men det känns ruskigt bra! Hon är så himla skoj att träna med!

Här kommer två korta filmer på gungan. På film 2 är hon lite ivrig, men löser situationen grymt bra. Hon har alltså aldrig förut tagit gungan så där på hög höjd.

Inlägg av Emma Björkvall.

Inlägg av Emma Björkvall.

Igår var vi på vallkurs igen, andra tillfället. Agility är så sjukt kul, men vallningen är riktigt kul den med. Och svårt! Så svårt! Men jag tycker mig kunna förstå lite mer nu. Fick flera aha-upplevelser igår och Hejja tände till ytterligare. Vi hade väldans skoj i 25an tillsammans med Minou som vår instruktör hette. Hon förklarade så bra och tydligt.

Tänk vad häftigt det är när hundarna får göra det de är ämnade till. Att se min lilla Hejja ha pondus bland fåren är sjukt imponerande, jag tycker att hon lär sig fort och att hon är styrbar och lyssnar fint. Än så länge ska man väl tillägga för säkerhetsskull. Jag har förstått att den lilla söta, lydiga hunden lätt kan bytas ut när de tänder till rejält.

Vi har besök här över långhelgen. Det är min kompis Sabinas hund Ester, en border terrier på ett år. Söt och rätt talför om vi säger så. Vi är både hundpassare och lite uppfostringsanstalt. Ester sköter sig riktigt bra!

Vinst x 2

by ⋅ 1 Comment

Tävlade i Götene igår, med tre fina kelpies. Hilja, Colt och den lilla räsern Knytta.

Gick himla bra må jag säga! Knytta har jag aldrig tävlat förut och tränat en gång i februari typ. Men vi satte två fina lopp, tyvärr fel på A-hinder och balans i agilityn och så gick hon ur slalom i hopploppet. Annars rackarns bra. Hon är snabb som en vessla! Kolla hennes sladd in i tunneln i hopploppet på filmen.

Colt är bara såååå bra! Det känns verkligen som att vi är ett team och att han lyssnar så fint. I agilityloppet fick vi tyvärr en femma på balansens uppfart, men hopploppet var i det närmaste perfekt och räckte hela vägen till vinst!!! Wohoo! Äntligen!

På eftermiddagen var det dags för Hilja! Vi har ju slalomproblem, det är jobbigt. Men tack vare snälla vänner så har jag börja våga tro att det går. Massor av pepp och en fantastisk hejaskylt! Den var med i Götene och jag kände mig så laddad och glad inför vårt första lopp som var agilityloppet.

Att ställa sig på startlinjen och bara veta att vi ska ha så skoj! Jag vill känna så jämt när jag springer med Hilja! Jag var avslappnad och taggad och Hillan kändes verkligen på g! Starten var riktigt ful för att vara klass 1, sned uppfart på balansen. Jag som är rutinerad fixar ju att handla min hund så den får rak ansats, men det var många nybörjare på plats. Flera hundar halkade, kravlade och till och med trillade av.

Men inte Hilja, hon fick en fin väg och sprang så fint så. Var lite tveksam till gungan och hindret efter var slalom… Jag peppade henne som sjutton vid gungan och slalom och banne mig – hon satte det! Sen var det bara att springa hela vägen in i mål! Jag var så glad när vi gick i mål.

Mest glad var jag för att Hilja var så glad, att hon vågade ta slalomet och att hon kändes lycklig genom hela loppet. Givetvis var jag även glad att vi hade nollat, men just nu är det sekundärt. Hennes sinnesstämning är viktigare! Nu visade det sig att vår nolla räckte hela vägen till vinst!! Så häftigt! :D

I hopploppet som var någon timme senare stod slalom som hinder nummer 2, inte bra för oss eftersom vi behöver få upp lite fart och adrenalin för att fixa det. Sen tror jag att hon var mentalt trött, hon tog ut sig så i agilityloppet. Så det blev inge vidare slalom. Jag försökte att ta om det, men då blev hon lite låg så vi körde bara på. Det gör inte så mycket, men visst känns det lite jobbigt att det krånglade. Å andra sidan kan jag inte räkna med att vårt slalomproblem bara ska lösa sig direkt. Vi har ju bara kämpat i 4 år…

Aja, nya tag på lördag. Satsa fullt i första loppet och ta med pipbollen in i andra! Jag får testa lite olika sätt för att se vad som fungerar bäst helt enkelt. Viktigast är dock att jag INTE blir besviken utan ställer in mig på att det kommer gå både uppåt och neråt med detta.

Tar med mig känslan av den lyckliga, glada, laddade Hilja! Det är dit vi vill nå – i varje lopp!

Lindesberg

by ⋅ 1 Comment

Igår tävlade vi agility i Lindesberg. Hilja skulle äntligen göra sin årsdebut och Hejja skulle få vara med om sin första agilitytävling! Och så var ju Colt med förstås! Plus en massa härliga agilityvänner. Mysigt! Dessutom sken solen, allt var liksom perfekt.

Hiljas första lopp var hopploppet. En inte helt enkel bana med luriga linjer (endast en nolla i large bevisar min åsikt). Som vi förstås löser hur bra som helst. För är det något Hillan är duktig på så är det att läsa min handling och vara uppmärksam! Men sen här vi det där förhatliga hindret slalom. Som vi har kämpat med i så många år (!). Så det sket sig.


Titta bara, hon går så fint så!

Hon går in rätt, men missar portar mitt i. Jag tog om en gång, men då gick hon ännu sämre så jag valde att springa på. Ja, jag blev ledsen och uppgiven. Frustrerad är bara förnamnet. Nåja, intalade mig själv att ta nya tag i agilityloppet. Och vi gör återigen ett riktigt bra lopp, men sen har vi ju slalom… Så det sket sig igen. Och min frustration ökade ännu mer, likaså min uppgivenhet.

Inte över min finaste Hilja, hon är så bra. Det jag blir så ledsen på är att jag inte förstår vad som blir fel, varför hennes sinnesstämning kring slalom är som den är. Varför blir hon låst och varför lyckas jag inte lösa upp denna förhatliga knut vi har kring slalom. Jag har lyckats lära min Harry ett slalom som håller världsklass, men vad jag än gör så blir Hiljas slalom aldrig bra.

Jag förstår att Hilja känner av min frustration och att det inte gör saken bättre. Men efter flera års kämpande med detta hinder så är frustration svårt att undvika. Vi tar nya tag och får hjälp av världens bästa Per!

För att prata om betydligt roligare saker så tar vi fröken border collie! Som minglade runt på tävlingen som vilken världsvan tjej som helst. grymt skönt att hon är så sansad och behaglig. Vill inte ha en border collie som hänger och flänger kring plan. Så vi jobbar vidare, men starten har varit över förväntan! Duktig tjej!

Colt då. Jodå, det hade kunnat bli två superlopp för han gick så fint, så fint! Agilityloppet var grymt, förutom mitt enorma misstag på slutet som orsakade oss en disk istället för pallplats! Hopploppet var en riktig utmaning och jag tog oss runt med mycket vilja! Tyvärr blev han för tajt vid ett hinder så vi fick en femma, men vi vann! Attans! Han är sååå rolig att springa med just nu, följsam, smidig och snabb! Bästa Colten!

Nu laddar vi lite denna vecka och så kör vi igen i Götene på lördag! Woop Woop!

Härlig träning

by ⋅ 2 Comments

Kelpien, en intelligent ras!

I lördags var vi på Kolmården. Mina föräldrar, min syster, alla barn och så min egen familj. Tack snälla Karin och Sabina som passade mina hundar. Kolmården var fantastiskt, även om jag är tudelad till att ha djur i fångenskap. Svårt det där. Agust njöt i fulla drag, sitt stora djurintresse har han ärvt efter mig!

Igår var det en slapp dag, men på kvällen tog jag tag i mig själv och gav mig av till klubben. Först sprang vi en runda och sen tränade vi agility. Jag har ju aldrig kunnat springa, har alltid tyckt att det varit så jobbigt. Men nu, nu är det nästan kul! Skaffade en app som säger till när man ska springa och när man ska gå och som stegras sakta men säkert. Tänka sig, kanske jag kan springa 30 minuter utan att svimma här om någon vecka!

Hundarna är förstås med på alla springturer, även gammelgubben! Ibland har jag honom i 15 m lina och ibland sätter jag honom i Baggenbältet så han sitter fast i mig. Han är ju ingen klockren hund att ha lös om man säger så. När han springer i lina kör han fullt rejs emellanåt och man måste ha lite koll på honom. Bekvämare att ha honom i bältet, dessutom drar han så bra! Bra träning för mattes magmuskler med andra ord.

Agilityträningen efter löpturen gick bra! Hilja ska tävla på lördag! Vår årspremiär och en slags nydebut hoppas jag! Hilja är riktigt duktig, även om det finns mer att önska gällande tryck, fart och slalom. Men, nu ska vi ut på tävlingsplanen igen och ha superkul tillsammans! Vi börjar i Lindesberg nu på lördag, sen blir det Götene, Karlskoga och Frövi. Colt hänger också på till de flesta ställen!

Harry fick träna slalom, något han är riktigt duktig på. Även om han är pensionär så innebär ju inte det att han inte får göra något. Han är minst lika aktiv som förut, kanske till och med ännu mer aktiv just nu när vi är ute och springer och har oss. Hejja fick träna på att stanna kvar, det är hon grymt duktig på, springa en liten kombination med en tunnel och några hinderstöd och även raksträcka mellan tre par hinderstöd mot en utlagd leksak. Duktig var hon och man blir alldeles varm i magen av hennes engagemang!

Sötaste bollien, vad du är perfekt!

PensionärsHarry

by ⋅ Leave a Comment

bild (2)

Har inte bloggat på länge, men nu ska jag verkligen skärpa mig. Har ju så himla mycket att berätta! Vi får ta lite i taget.

Harry har blivit pensionär! Han gjorde sin sista tävling igår, på Kumla bks inofficiella tävling ”Värmeslaget”. Han skulle ju ha gjort det på Kumlas officiella tävling i april, men fick för första gången i sitt liv sprutdiarré. Så det fick bli denna tävling istället.

Han är pigg och glad och tycker nog själv att han inte ska pensioneras alls, men det känns ändå som rätt beslut. Vi kommer kanske att tävla någon liten inofficiell tävling och självklart på Kumlas månadstävlingar och så, men ingen mer officiell tävling. Vi kommer inte att sluta träna eller så, han ska hållas igång och vara aktiv även om han är pensionär.

Men, ni såg bilden överst i inlägget. Harry med den mest fantastiska rosett jag någonsin sett!

Jag är ju en riktig sucker för rosetter! Jag tjatar jämt om rosetter och väljer rosetter framför choklad de gånger man får välja. Harry och jag har rosetter från klass 1 och 2, men i klass 3 har vi ju varit chanslösa. Rosetter är ju ett fint minne, jag skriver upp på baksidan av alla rosetter vilken tävling, resultatet osv. Alla mina rosetter hänger så fint så i ett rum på ovanvåningen. Husse är väl inte lika förtjust som jag är. Hehe.

Untitled-1 copy

Untitled-2 copy

Den här rosetten har min fina klubbkamrat Tina beställt, i hemlighet! Jag anade ingenting! Jag blev uppropad till prisutdelningen och trodde jag skulle få pris för att Harry hade sprungit i seniorklassen. Men när det sen går upp för mig att den lådan Tina håller i innehåller denna rosett och att den är beställd enkom till Harry så var det svårt att hålla tillbaka tårarna!

Åååh, jag blev så rörd, så tacksam, så överraskad och så himla glad!!

Tänk att hon gjorde detta för vår skull! Mitt allra finaste minne någonsin med Harry! Denna rosett symboliserar allt, precis allt som vi gjort i agilityn – vår finaste rosett någonsin! Den har fått en speciell plats i huset, i hallen! Den ska synas!

Kumla bk är en fantastisk klubb! Jag är väldigt lyckligt lottad som hamnade här! Tack alla söta rara kumlingar för att ni är så himla bäst! 

Här kommer en video från Harrys sista tävling. Ändra så att ni får HD-kvalité på filmen så blir det bättre bild. Det är Hilja som låter så olycklig i första loppet, jag hade bara två hundar emellan dem så husse håller i Hilja och filmar.