
Ok, här kommer ett negativt och tråkigt inlägg, men det är också ett försök till en förklaring. Jag behöver nog skriva av mig all frustration också.
Jag skaffade Hilja för att hon skulle bli min nya tävlingshund. Jag ville ha en hund som jag kunde tävla SM med. Nu blev det ju inte så med Hilja, främst pga hennes storlek och hennes försiktighet. Jag ville ha en hund som hade bättre förutsättningar för att lyckas än vad Harry har, eftersom jag älskar att tävla agility.
Mina hundar är först och främst familjehundar, det hoppas jag att ni alla förstår. Jag satsar inte på att nå eliten, utan jag är en glad agilityutövare som tränar och tävlar agility för att jag trivs så utomordentligt med hela situationen – tävlingar, vänner, träningar, långa dagar på olika brukshundklubbar, göra något som både jag och mina hundar älskar osv.
Jag älskar mina hundar högt och att de ställer upp på mig i vått och torrt beror på att jag behandlar dem bra. Kärlek, träning, promenader och mer kärlek. De har det fantastiskt bra hos mig och jag skulle aldrig kunna omplacera någon av mina hundar för att de inte duger i tävlingssammanhang. Dock förstår jag att folk väljer att göra det och kritiserar ingen för det.
Hilja är ingen hund som jag kommer kunna tävla klass 3 med, jag har sänkt mina krav och är tillfreds med det. Vi kommer aldrig att kunna tävla SM individuellt, men min förhoppning är att vi kanske ska kunna tävla lag och på så vis kunna få delta på ett SM. Men vi har ett stort hinder, vem vill ha ett ekipage som inte kan slalom med i sitt satsande lag?
6 maj 2012 startade vi på vår första officiella tävling, betydligt senare än vad jag hade planerat från början. Men dels har Hilja varit skadad och dels hade vi svårigheter att förstå varandra på träning. Hilja är en vek tjej och vi hade problem med att hon inte sprang och att hon inte vågade ta för sig. Hon har haft två långa skadeperioder med oförklarlig hälta, är utredd till höger och vänster och nu (peppar, peppar) har hon varit stark och ohalt under en lång period.
Hon har idag bra tryck under tassarna och jag är väldigt nöjd med hennes utveckling och agilitykunnande som vi kämpat hårt med. Om det inte vore för det där slalomet. Det är en stor gåta. Vi har tränat slalom i ungefär 3,5 år. Man kan ju tycka att vi borde ha ett säkert, snabbt och bra slalom då. Men inte.
Vårt slalom är osäkert, långsamt, vi kan inte göra byten, jag kan inte lämna henne osv. Hilja tycker att slalom är ett jobbigt hinder, hon blir låg och osäker. Jag har aldrig blivit arg på henne, pressat henne eller härjat med henne. Aldrig tragglat och tagit om. Jag har däremot peppat, uppmuntrat, bara kört vidare och låtsas som ingenting när det blivit fel.
Jag har kört allé, bågar, visa med handen, låtit henne tänka själv, testat 2×2 metoden, kört mot godisskål, testat att köra Harry före och henne direkt efter, delat upp det i 4 pinnar och ökat, låtit henne gå långsamt, försökt få henne att öka farten, taggat henne som sjutton, låtit henne försöka själv, låtit andra köra henne, tagit flera månaders paus med slalomträningen, kortare pauser osv. Ja, det känns som om jag testat allt!
Och ingenting fungerar…
84 lopp har vi kört som finns på SBK Tävling, de flesta av dessa är förstås officiella. Av alla dessa lopp har vi 14 nollade lopp (1 tunnelrejs, 4 laglopp, 8 klass 1 och 1 inofficiellt lopp), 13 lopp där vi kommit i mål och resten är då disk. Av alla dessa diskar är säkert 90 % pga slalom.
Hilja och jag borde egentligen vara i klass 3 och jaga SM-pinnar! Hon borde vara i sitt livs form nu när hon är 5 år gammal. Jag tycker ju att jag kan träna hund, att jag lärt mig mycket under alla mina år som agilityaktiv. Jag borde ha lyckats bättre med Hilja. Det är oerhört tungt att misslyckas gång på gång. Tårarna bränner under ögonlocken när vi gått i mål.
Alla som försöker trösta, ibland blir det bara för tungt. Då är det skönt att kunna smita iväg för sig själv, med mina fina hundar. Kanske gråta en skvätt att frustration och uppgivenhet och sedan torka tårarna och försöka igen. Bara för att på nytt tryckas ner i skorna och bli ännu mer ledsen.
Det är skitjobbigt! Det har hållit på så länge och jag ser ingen ljusning eller lösning på problemet.
Inför varje lopp laddar jag om, känner mig peppad innan vi går in. Hilja är också laddad! Jag är inte ledsen, frusterad eller arg under loppet. Ja, kanske att luften går ur en efter slalomet, men jag är absolut inte misspepp innan. Jag klarar faktiskt av att hålla humöret och jag känner mig glad med, ärligt glad.
Några säger att jag ska ge det mer tid. Vaddå mer tid? Jag har hållit på i 3 år!! Hur mycket mer tid ska jag ge det? Är tid verkligen lösningen på vårt problem? Jag förstår att man bara menar väl när man säger så, men det blir bara jobbigt. Hur länge ska man orka hålla modet uppe och glatt kämpa på och åka på tävling efter tävling och diska sig på slalom och i övrigt göra superfina lopp.
”Snyggt lopp ni gjorde, synd på slalomen”. Jag tror jag har hört den kommentaren tusen gånger. Jag vill inte höra den mer!
Jag vet att agility bara är en hobby, att andra har problem med andra saker och att det här egentligen är ett ganska världsligt problem i jämförelse med många andra saker. Men för mig och min livssituation just nu är det här väldigt påfrestande. Jag VILL så gärna tävla agility med min fina kelpietjej, men att göra det och känna sig gråtfärdig efter varje lopp – är det värt det då?
Ifall någon har missat det så ska jag bara avsluta med att jag älskar min lilla kelpietjej över allt annat. Det här är inte hennes fel och jag är INTE arg, besviken och frustrerad på henne. Det är vår situation jag känner så inför. Och att jag inte hittar en lösning på hennes känslor, att jag inte lyckas lära henne att älska slalom.

Dagens lopp: