bild

Ok, här kommer ett negativt och tråkigt inlägg, men det är också ett försök till en förklaring. Jag behöver nog skriva av mig all frustration också.

Jag skaffade Hilja för att hon skulle bli min nya tävlingshund. Jag ville ha en hund som jag kunde tävla SM med. Nu blev det ju inte så med Hilja, främst pga hennes storlek och hennes försiktighet. Jag ville ha en hund som hade bättre förutsättningar för att lyckas än vad Harry har, eftersom jag älskar att tävla agility.

Mina hundar är först och främst familjehundar, det hoppas jag att ni alla förstår. Jag satsar inte på att nå eliten, utan jag är en glad agilityutövare som tränar och tävlar agility för att jag trivs så utomordentligt med hela situationen – tävlingar, vänner, träningar, långa dagar på olika brukshundklubbar, göra något som både jag och mina hundar älskar osv.

Jag älskar mina hundar högt och att de ställer upp på mig i vått och torrt beror på att jag behandlar dem bra. Kärlek, träning, promenader och mer kärlek. De har det fantastiskt bra hos mig och jag skulle aldrig kunna omplacera någon av mina hundar för att de inte duger i tävlingssammanhang. Dock förstår jag att folk väljer att göra det och kritiserar ingen för det.

Hilja är ingen hund som jag kommer kunna tävla klass 3 med, jag har sänkt mina krav och är tillfreds med det. Vi kommer aldrig att kunna tävla SM individuellt, men min förhoppning är att vi kanske ska kunna tävla lag och på så vis kunna få delta på ett SM. Men vi har ett stort hinder, vem vill ha ett ekipage som inte kan slalom med i sitt satsande lag?

6 maj 2012 startade vi på vår första officiella tävling, betydligt senare än vad jag hade planerat från början. Men dels har Hilja varit skadad och dels hade vi svårigheter att förstå varandra på träning. Hilja är en vek tjej och vi hade problem med att hon inte sprang och att hon inte vågade ta för sig. Hon har haft två långa skadeperioder med oförklarlig hälta, är utredd till höger och vänster och nu (peppar, peppar) har hon varit stark och ohalt under en lång period.

Hon har idag bra tryck under tassarna och jag är väldigt nöjd med hennes utveckling och agilitykunnande som vi kämpat hårt med. Om det inte vore för det där slalomet. Det är en stor gåta. Vi har tränat slalom i ungefär 3,5 år. Man kan ju tycka att vi borde ha ett säkert, snabbt och bra slalom då. Men inte.

Vårt slalom är osäkert, långsamt, vi kan inte göra byten, jag kan inte lämna henne osv. Hilja tycker att slalom är ett jobbigt hinder, hon blir låg och osäker. Jag har aldrig blivit arg på henne, pressat henne eller härjat med henne. Aldrig tragglat och tagit om. Jag har däremot peppat, uppmuntrat, bara kört vidare och låtsas som ingenting när det blivit fel.

Jag har kört allé, bågar, visa med handen, låtit henne tänka själv, testat 2×2 metoden, kört mot godisskål, testat att köra Harry före och henne direkt efter, delat upp det i 4 pinnar och ökat, låtit henne gå långsamt, försökt få henne att öka farten, taggat henne som sjutton, låtit henne försöka själv, låtit andra köra henne, tagit flera månaders paus med slalomträningen, kortare pauser osv. Ja, det känns som om jag testat allt!

Och ingenting fungerar…

84 lopp har vi kört som finns på SBK Tävling, de flesta av dessa är förstås officiella. Av alla dessa lopp har vi 14 nollade lopp (1 tunnelrejs, 4 laglopp, 8 klass 1 och 1 inofficiellt lopp), 13 lopp där vi kommit i mål och resten är då disk. Av alla dessa diskar är säkert 90 % pga slalom.

Hilja och jag borde egentligen vara i klass 3 och jaga SM-pinnar! Hon borde vara i sitt livs form nu när hon är 5 år gammal. Jag tycker ju att jag kan träna hund, att jag lärt mig mycket under alla mina år som agilityaktiv. Jag borde ha lyckats bättre med Hilja. Det är oerhört tungt att misslyckas gång på gång. Tårarna bränner under ögonlocken när vi gått i mål.

Alla som försöker trösta, ibland blir det bara för tungt. Då är det skönt att kunna smita iväg för sig själv, med mina fina hundar. Kanske gråta en skvätt att frustration och uppgivenhet och sedan torka tårarna och försöka igen. Bara för att på nytt tryckas ner i skorna och bli ännu mer ledsen.

Det är skitjobbigt! Det har hållit på så länge och jag ser ingen ljusning eller lösning på problemet.

Inför varje lopp laddar jag om, känner mig peppad innan vi går in. Hilja är också laddad! Jag är inte ledsen, frusterad eller arg under loppet. Ja, kanske att luften går ur en efter slalomet, men jag är absolut inte misspepp innan. Jag klarar faktiskt av att hålla humöret och jag känner mig glad med, ärligt glad.

Några säger att jag ska ge det mer tid. Vaddå mer tid? Jag har hållit på i 3 år!! Hur mycket mer tid ska jag ge det? Är tid verkligen lösningen på vårt problem? Jag förstår att man bara menar väl när man säger så, men det blir bara jobbigt. Hur länge ska man orka hålla modet uppe och glatt kämpa på och åka på tävling efter tävling och diska sig på slalom och i övrigt göra superfina lopp.

”Snyggt lopp ni gjorde, synd på slalomen”. Jag tror jag har hört den kommentaren tusen gånger. Jag vill inte höra den mer!

Jag vet att agility bara är en hobby, att andra har problem med andra saker och att det här egentligen är ett ganska världsligt problem i jämförelse med många andra saker. Men för mig och min livssituation just nu är det här väldigt påfrestande. Jag VILL så gärna tävla agility med min fina kelpietjej, men att göra det och känna sig gråtfärdig efter varje lopp – är det värt det då?

Ifall någon har missat det så ska jag bara avsluta med att jag älskar min lilla kelpietjej över allt annat. Det här är inte hennes fel och jag är INTE arg, besviken och frustrerad på henne. Det är vår situation jag känner så inför. Och att jag inte hittar en lösning på hennes känslor, att jag inte lyckas lära henne att älska slalom.

Dagens lopp:

5 Thoughts on “Slalom…

  1. Hej, jag har kikat in på din blogg lite nu och då och tycker den är väldigt kul o följa! Jag har tittat en hel del på kelpie, tycker de verkar väldigt trevliga men har förstått att det är väldigt svårt att få en riktigt bra kelpie då de är så ojämna tycker jag. Antingen väldigt hysteriska eller åt andra hållet , mer försiktiga och väldigt förarveka.. Var det därför du skaffade en bc som nästa hund?

  2. Hej! Hittade din blogg en gång via Sofia Andersson när hon kommenterat ett inlägg på facebook. Och började läsa din blogg. Håller också på med agility och jag tycker det är roligt att följa andra agility ekipage:) Känner igen min hund på slalomet. Vi har tränat på slalom i 2,5 år och hon är fortfarande slarvig och osäker i slalom. Tog lång tid att träna in det även fast jag gjorde det lätt för henne. Och hon får alltid superduper belöning efteråt. Många tävlingar där vi kunde fått en nolla men så kliver hon ur slalomet för tidigt eller tar fel ingång. Så himla surt. Vet heller inte hur jag ska gå vidare med det. Men som tur är händer det mer och mer sällan nuförtiden att hon tar fel ingång och hoppar ur. Vi är inte långt från klass 3 nu så vi har kommit långt ändå trots våra slalomstrul. Har varit svårare nu i klass 2 när jag inte kunnat visa ingången på samma sätt eller varit tvungen att göra ett byte. Byte vid slalom har nästan varit en omöjlighet. Hon vill inte fortsätta jobba vidare i slalom då. Funderar på att börja om från början(igen). Och köra 2-4 pinnar. Men det känns ju så trist att behöva göra det när man snart är i klass 3. För min hunds del tror jag att hon helt enkelt aldrig tyckt slalom varit ett roligt hinder, hon gör det bara för att jag säger att hon ska göra det. Lycka till, det kanske vänder eller så får man bara acceptera lite slalomstrul då och då. Med vänlig hälsning/ Sandra

    • Emma on 6 juli, 2014 at 10:55 said:

      Ja! Du har ju kämpat som tusan med Frissan! Tur att det finns andra som också kämpar hårt, det gör det hela lite mer ”rättvist”! ;) Fatta vad skoj vi ska ha med småttingarna sen, våra bästaste bästa bc-barn! :D //Emma

    • Emma on 6 juli, 2014 at 10:56 said:

      Tack för ditt inlägg Sandra! :) Kul att du läser min blogg! Hoppas att vi ses på någon tävling framöver så kan vi byta lite erfarenheter. :) //Emma

  3. Emma Broberg on 28 juni, 2014 at 20:45 said:

    Jag förstår precis hur du känner dig Emma!

    Jag har slitit med Fri, verkligen slitit för att ens kunna köra agility. Vi har tränat och tränat på att hon ens ska vara träningsbar (vilket hon inte riktigt varit förrän i vinter). Haft en hund som inte vill som lägger av, som nosar och skiter i mig. Kände i början av året att det verkligen var på väg att vända, hon var med, hon ville, hon sprang på, och sen kom bakslaget och det blev skit igen.

    Jag har gråtit över denna hund, och jag förstår så väl din frustration över dig själv, känslan av att vara misslyckad, att inte kunna träna hund, och jag har lärt mig att det är ok att känna så, det blir inte lättare för det, men det är ok. Man får vara ledsen när det inte blev som man tänkt sig, skulle ju aldrig byta bort Frissan för det.

    Jag har istället börjat (försöka) blicka framåt och se vad jag lärt mig av att ha en hund som är lite speciell, så att jag kan jobba för att det inte ska bli så med nästa hund. Men än så länge så sliter vi på och hoppas det ska vända, kan bara hoppas det gör det samma för er och jag håller verkligen tummarna för att det gör det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation